Mitt hundliv

Här kommer berättelsen om hur jag (Ann) blev med hund!

Det hela började over there! Jag var på långresa i Canada och hemlängtan var stark. Eftersom jag alltid hade pysslat med djur (i dockvagnen låg det katter och kaniner istället för dockor) så kändes det som att jag bara måste ha något djur att trösta mig med. Jag bodde i en truck med campingvagn så katt var inte att tänka på. När jag fick se en annons i tidningen att spanielvalpar bortskänkes så var det färdigt…
Ägarna visade 2 tikvalpar som skulle vara spanielkorsningar, hm, en av dem var helt krullig i alla fall. Jag tyckte det var synd om valparna så jag tog båda. Jag var 19 år och mamma hade alltid sagt att se hund det blev det ingen så nu passade jag på. Mina släktingar i Canada lät mig hållas. De tyckte synd om mig. Alltså blev jag med valpar. De döptes till Tussi och Lady. Jag visste ingenting om hur hundar skulle skötas så jag lånade all litteratur som fanns om hundar på biblioteket i Vancouver. Det gav bra språkträning och en start på ett intresse som fortfarande håller i sig 40 år senare! Tyvärr kunde jag ju inte ta med Tussi och Lady hem till Sverige. De fick var sitt bra hem men hu vad svårt det var att lämna bort dem. Så fort jag kom hem så läste jag hundannonser. En spaniel skulle det vara och jag nappade på: Amerikanska Cockerspanielvalpar till salu. Yes, en sådan fick det bli.

 

  
Så kom Emma i mina händer. En ljuvlig svartvit amerikanare som skulle lära mig det mesta om spaniels. Vi var tillsammans överallt. Hon transporterades i en väska på tåget tur och retur till  Malmö under min studietid till lärare. Eftersom jag längtade hem även då så fick hon en del tårar i sin päls. Ja, päls det hade hon och den fick jag lära mig sköta eftersom vi blev utdragna på utställning av uppfödaren och sen var det "klippt"!!! Intresset för att visa upp djur fanns redan från barnsben. Pappa och jag var på hästpremieringar med våra hästar och pappa var en hejare på att visa upp dem så jag fick gå i en hård skola. Emma och jag gav oss ut i ringarna och det gick så bra att vi fick ihop 3 cert. Championat-titeln lockade så vi började med jaktträning. Parallellt med utställningarna tränade jag lydnad med Emma. Hon var envis men jag var ännu envisare och till slut blev hon riktigt duktig. Vi vann en resa till Crufts på SSRK.s jubileumsutställning i Sätila 1985. Hon blev bästa lydnadshund där. Senare blev hon också SLCH.

 

 

Jaktträningen fortlöpte och vi anmälde oss på jaktprov i Gransholm. Henry Hammarlund dömde och han tittade skeptiskt på Emma och sa att det skulle bli roligt att se den lilla hunden apportera fasan!!! Vi startade något tveksamt men plötsligt brakade det löst. En fasan stöttes och sköts. Under apportsöket stöttes nästa som förmodligen vingades men det förstod inte jag. Emma som var klokare gav sig iväg efter fasanen och jag trodde det var kört. Men snart kom hon stolt tillbaka med en stor fasantupp i munnen. Sen apporterade hon den första och domaren var nöjd! Han log med hela ansiktet och sa till mig att ta fasanerna, en i var hand, och så tågade vi in på Gransholms gårdsplan. Till saken hör att i elitklassen, som gick före nybörjarklassen, blev det inte så mycket vilt skjutet! Vattenarbetet lyckades också och jag förstod att Emma skulle bli SUCH så jag satt och borstade henne i bilen. Henry Hammarlund sa vid prisutdelningen att detta var den bästa amerikanare han hade sett och vi fick ett första pris. Den dagen glömmer jag aldrig. Lilla Emma lärde mig också viltspår. Hon var duktig även på detta gebit. Vi blev provbäst vid några tillfällen. På utställningar och prov hade jag börjat snegla på en litet större variant av spaniel. Jag skulle skaffa mig en Springer Spaniel. Det skulle vara en hanhund, helst svart och vit med tan-tecken. Jag tog kontakt med Eva Frisk, kennel Beeline. Hon skulle para sin Brigadoon Remy Martin med Beeline Fantan Fantasy. Då föddes min första springer, Beeline Winnie the Pooh.

 

 
Nalle som han kallades lärde mig ett nytt sätt att träna hund. Han var inte alls så tuff och hård som Emma kunde vara. Vi lyckades få ett championat, SLCH, men tyvärr var Nalle litet för långsam under fältarbetet så vi klarade aldrig andra priset i öppen klass som krävdes för ett utställningschampionat. På viltspår var Nalle däremot mycket duktig och kvalificerade sig till SM 1988. Vi lyckades bra på utställningar och Nalle fick ganska snart sina 3 cert och dessutom ett cacib. 1988 skulle Eva Frisk fira Kennel Beelines 10 års jubileum med utställning och uppvisningar. Det kunde man ju inte missa så Nalle och jag for dit trots att det nu fanns en människobebis i familjen. Vi hade anmält till utställningen och vi skulle vara med på lydnadsuppvisning.

 

 
Sigrun Wallqvist dömde utställningen. Vi vann vår klass och gick vidare till Bästa Hanhund men jag gick till Sigrun och sa att jag nog måste hem och amma. Det vore synd tyckte Sigrun så jag förstod att det var bäst att stanna. Nalle blev BIS så det var ju tur att vi stannade. Innan finalen hade Eva ett lotteri. Högsta vinsten var att få välja ut en valp ur någon Beeline-kull inom två år. Jag fick en lott som tack för skjutsen av Britt Marie som åkt med mig. Och här börjar Kennel Astrospring's historia……..Första Priset var mitt och det blev i kullen Strathnaver Barley Wine-Beeline Jubilee Jewel som lilla vinstlotten föddes 1990.

 

SUCH SVCH LP Beeline Ticket of Luck

 
 Stamtik på kennel Astrospring's.
Läs mer om Triss här och om Kennel Astrosprings här.